Jag har ju inte världens bästa kontakt med min pappa (om man nu kan kalla det en kontakt överhuvudtaget). Jag har haft ganska svårt att acceptera detta och har fortfarande det. jag önskar att allt var som det en gång var. Jag saknar den tiden när jag tyckte det var kul att vara med pappa och inte den tiden när jag hade ont i magen när jag skulle dit och inte direkt det som är nu när man måste kämpa för att ens få tag på honom. Har inte pratat med min pappa sen i början av juni när jag ringde för att säga grattis.. Innan dess var det ungefär ett år sedan senaste kontakten. Hur har han tänkt att jag ska veta att han ens lever? Jag kan inte känna att han känner mig längre, han känns som en främling som råkar vara släkt till mig. För han har nämligen inte varit med under alla de stora förändringarna i mitt liv, som när jag tog studenten, fixade mitt körkort eller flyttade hemifrån. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville ha honom där, jag vill att han ska vilja vara en del av mitt liv istället för att göra allt för att fly ifrån det.. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det? Hur gör man? Jag vet inte...